Minna

Börjar bli ganska trött på det här. Känns som om varken turen eller nerverna är på min sida. De nerver jag hade känns som bortblåsta nu, men om jag får chansen så kommer de oftast tillbaka, men för att få chansen måste man ha tur och det tycker jag inte verkar funka just nu...

 Har sett han ett par gånger på lovet, men inte pratat med han förutom de tre konversationer vi haft på msn. Visserligen resulterade ett av dem bra med tanke på att jag sa det jag skulle sagt för typ ett antal månader sen, men känns som om det är enda framsteget hittills. När man är på Ladis och badar är han aldrig där, den gången jag verkligen kände för att åka dit så var det ingen som kunde ( nästan så jag tog cykeln och drog dit själv ) och dagen efter, när typ hela Fba's P93 var där så är han inte det, fick man veta att han hade vart där hela dagen innan! Kul, väldigt kul...  Och Lovisa hade ju frågat om han ville följa med på bio, men eftersom att vi inte fick något svar bytte vi datum och gick med lite annat folk. Han var ju på den bion det datum vi bytte till. Det positiva var ju att man fick se han, men inte fick man nån chans att snacka med han för ännu en gång spökade nerverna ( plus att jag ville inte dissa de jag var där med, inte första gången man träffas ) men var ganska glad att man hade sett han i alla fall. Men sen kom ju den irriterade delen, någon dag senare när Lovisa fick svar och det var att han kunde följt med om han inte redan hade vart på filmen. Ja, tur på hög nivå eller?! Och till idag. Har känt att det här vart ganska hopplöst ganska länge, det enda det gör är att få en att känna sig patetisk, men han har ju träning efter mig idag så skulle ju se han ( ungefär de här anledningarna som får mig att fortsätta ) men eftersom att det kom sammanlagt fem pers på träningen så vart det ju inte direkt seriöst och vi avbröt typ fem-tio minuter tidigare, när man cyklade förbi hade inte ens deras samlig börja.. nu började jag att ge upp. Betsämde att jag inte skulle nämna han nått mer, men skulle ju vara med Hanna och hon kollar ju alltid upp om det har hänt nått, så visste ju att han skulle komma på tal. Och det vart ju så, vi åkte in på sommarkväll i stan och det var nästan så att jag trodde att hon inte skulle fråga. Att jag skulle slippa tänka på det, men en kort stunds klagomål och sen lämnade vi ämnet. Gick och ställde oss framför scen och jag som bara följde med för att ha nått att göra vart ganska snabbt uttråkad. Fick gå och möta upp Emma och sen gick vi tillbaka till Hanna och Jenny. Stod där ca fem minuter sen skulle Emma gå och köpa glass så vi drog igen. Precis när man kommer ut ur den västa trängseln ringer Hanna, och hon ropar i luren "HAN STÅR BAKOM OSS!"  Trodde bara hon sa det för att få mig att komma tillbaka, men insåg snart att det inte var så... så vänder och trycker sig igen allt folk och missar han ändå. Han skulle ( enligt Hanna ) gå iväg och köpa tuggummi. Alltså, varför? Hanna säger att han kanske kommer tillbaka, men trodde inte på det. Onödigt att trängas... Och det står ju ett par killar bakom oss, men tänker inte på det förens de går iväg för då säger Hanna "Fan, nu gick hans kompisar. Kommer nog inte tillbaka då." Där dog det sista hoppet. Tror inte turen tänker vara på min sida, så kommer ju inte få nån chans om inte nerverna bestämmer att ta ett ryck. Och det kommer ju hända? Not.

Allt känns bara piss och orkar bara inte bry mig längre... orkar bara inte