Minna

igår skulle vart sju månader. jag skulle få följa med och träffa familjen. istället låg jag hemma och grät, tårarna bara rann. att inte veta hur det kommer blir. att vänta på det värsta.

 

nu ska jag iaf upp och försöka jobba. har ju iaf bara en kort dag, men ska jobba varje dag i typ en månad. och det jag hade att se fram emot som "belöning" när allt var slut. ja, det är ju nått jag inte kan räkna med längre...